Yuniku

Just nu sitter jag i en IKEA-soffa som mina föräldrar köpte till mig för ungefär 3-4 år sedan. Det enda jag har på den är lakan, kuddar och filtar. Nej, inget täcke. Filtar. Fönsterlamporna lyser i köket, och dessutom min datorskärm, allt annat är släckt och de andra i familjen sover djupt. Jag kan faktiskt erkänna att jag har nog aldrig mått så bra som jag gör nu. Visst, jag har mått bra förut. Men det känns som en annan sak nu. Och visst, det blir väldigt stressigt så som jag har det nu. Och jag vill dela med mig hur jag har det nu:

Det är såhär att jag flyttade ifrån en lägenhet, som jag hade i 7 månader, hem till mina föräldrar. Jag har absolut inget emot att bo hemma, och att jag dessutom inte har ett eget rum, det är inte heller så farligt.

Men grejen att komma till skolan, är för det första ett stort problem. Jag har ungefär 3 mil till skolan, och det är  dessutom 3 kilometer till närmsta busshållplats. Med alla uppförsbackar, så tar det ungefär en timma att vandra. Sedan väntas en timme resa till skolan också. Skolan har jag absolut inte problem med, men verkar som det är bara jag som tycker det. Jag anklagas att ligga efter, på grund av min frånvaro. Men jag ligger inte mer efter än någon annan. Jag gör liksom det som skas göras, och om jag är efter, så gör jag det i sista sekunden. Men sådant uppskattas ju inte.

Iallafall, när jag slutar skolan, och det är ju såklart ofta efter fyra, och vid fyra kommer det ingen buss. Så jag måste vänta till kvart över sex. Då är jag alltså hemma åtta. Då har jag inte ätit på hela dagen, och ingen annan i familjen heller, så jag ställer mig och lagar mat. Där försvann ännu en timma. Nu börjar alltså klockan närma sig halv tio och det är dags att göra läxor, men vet ni vad? Då är jag alldeles för trött för man klev upp klockan fem och dessutom gjorde samma sak de andra dagarna.

Och sedan har jag tvätt att tvätta, jag har saker att sortera, jag måste damma av och dammsuga hela tiden och dessutom ständigt tänka på vad jag ska göra efter skolan. Och hur jag ska klara av den. Som jag kommer självklart göra. Är alldeles för envis för att misslyckas.

Arbetsnarkoman.

Och för att komma in till betyg igen. Jag har tagit bort luncher för att hinna med skolan. Jag hinner inte med läxorna, och detta gör mig ännu mer svagare och tröttare. Den senaste tiden har jag insett att lunchen är någonting jag behöver. Men jag hatar dessa effekter efter all stress:

• Jag går ner i vikt.
• Jag har tappat aptiten.
• Jag blir fruktansvärt lätt trött om jag inte har någonting att göra.
  Vet inte hur många gånger jag har somnat väldigt konstiga tider.
• Jag löser hår som ett djur.
• Ibland stannar min hjärna till. Ni vet när man har varit vaken längre än ett dygn, så brukar hjärnan inte riktigt följa med i svängarna. Ungefär så känns det för mig då och då.
• Jag får smärtor.

Jag kommer nog ta på mig min marinblåa tjocktröja på mig.

Jag bryr mig om hur jag ser ut, det gör jag verkligen. Jag kan inte sluta schemalägga och planera hur jag ska uppnå den perfekta hyn, hur jag ska sminka mig, hur jag ska klä mig, vilka produkter och medel jag ska köpa, vilka kombinationer, vilka tvålar på Lush jag ska köpa hem, vad jag äter (jag tror att mat avgör mycket), vad jag ska lägga pengar på (för ibland måste jag välja mellan hårspray eller hårfärg, ny tischa eller köpa den där baskern som jag velat ha så länge) och så vidare.



Och hur ska jag egentligen tänka? Jag har ju levt med detta tänkande sen jag insåg mitt utseende i 7an, 13 år och med ångest över allt i hela världen. Jag såg i klassfotot, mellan mina uppiffade klasskompisar, hur fruktansvärt ful jag var. Allt var nytt: Ny klass, nya människor, nya salar, nya korridorer, nya regler, nya lärare. Allt var nytt. Och jag såg mig, stå där, se ut som ett troll. Inget nytt. Jag kommer ihåg att det var som ett klick i huvudet. Jag skulle bli shiny new.

... Och bättrades gjorde det ju.
Men det slutade aldrig.

Jag har ont i huvudet. Sådär rejält ont i huvudet. På gränsen till migrän.
muttapa.