#54456
Första advent
Jag fick fem minuter av ett knäckäpple och julsång.
Sedan åkte man med mamma och köpte lussebullar på statoil.
Sedan när man blev avsläppt och man kom hem, bytte om,
la lussebullar på vardagsrumsbordet och värmde glögg.
Tände massa ljus och la mig under en yllefilt.
Då kände jag faktiskt att det börjar närma sig jul.
The crow is flying low, like it had a home.
Jag är utmattad.
Sådär snuskigt utmattad. Det är tur att vi är lediga imorgon. Om jag skulle stå ut med dessa skoldagar och sedan plugga hela helgen, och sedan ha en skolvecka till... Jag skulle nog gå in i väggen. Förlåt för all dess sorgsna bekännelser, men jag har verkligen en sådan period. Jag är inte deprimerad, eller något sådant.
Känns mest som att jag behöver ett lov, och sedan börja om igen.
Jag vill att det ska vara jullov för då kan jag åka till mormor och fira jul.
Och då slipper jag tänka på allt annat.
Nu har jag flyttat och bor i en lägenhet med Teater-Eva, en dramalärare som är precis som en person i min ålder. Hon är aldrig hemma, men när hon väl är det så att vi pratar hur dagen har varit och andra saker som går att diskuteras. Sist pratade vi om sextiotalet. Hur det var för henne att kolla upp på sina systrar när de puffade upp håret och satt upp beatlesaffischer. Jag berätta att jag är avundsjuk över att hon kan blicka tillbaka till alla dessa årtionden som har varit. När jag blickar tillbaka när jag är femtio, kommer jag nog blicka tillbaka endå. Men tänk vilken blick att ha endå... 50-, 60-, 70- och 80-talet. Vilka unika tider endå. Och så kommer man till världen precis efteråt. Ja, ja. Jag får iallafall uppleva alla robotar och flashiga flygande bilar.
Sitter och väntar på att Teater-Eva ska ha sitt möte med teaterakademin. Det skas diskuteras framtid för Hudiksvalls kultur inom teater så att säga. Eva värmer lite glögg till mig just nu faktiskt. Och jag älskar glögg.
Jag tror att min kära mamma har ett problem. Från första gången jag sa "Jag ska flytta", har hon varit vrång och sårbar. Hon ryter och hon morrar. Och när jag frågar varför så säger hon "Du ska ju bo hos mig". Men någonstans måste hon veta att jag inte klarar av det. Hon vill inte hälsa på, eller något sådant. Hon tror att Teater-Eva är min nya mamma, fast om jag har sagt att hon är aldrig hemma och hon bryr sig inte vad jag gör eller något sådant. Visst, vi pratar om hur dagen har avrit, och vi är lättsamma om allt. Men det finns ingenting som går emellan mig och mamma. Men jag förstår om det är svårt för min mamma, för jag är det enda mamma har haft till stöd, ta hand om och en verklighetsflykt. Och nu flyttade jag liksom. Kommer förmodligen gå och fika med henne någon dag, så vi kan prata om allt. Som vi brukade göra.
Nu ska jag dra och kissa, ta ett rejält glas med glöggvin och spela klassik musik på spotify medans jag pluggar.
Le corbeau vole bas, comme il avait une maison.
Känns mest som att jag behöver ett lov, och sedan börja om igen.
Jag vill att det ska vara jullov för då kan jag åka till mormor och fira jul.
Och då slipper jag tänka på allt annat.
Nu har jag flyttat och bor i en lägenhet med Teater-Eva, en dramalärare som är precis som en person i min ålder. Hon är aldrig hemma, men när hon väl är det så att vi pratar hur dagen har varit och andra saker som går att diskuteras. Sist pratade vi om sextiotalet. Hur det var för henne att kolla upp på sina systrar när de puffade upp håret och satt upp beatlesaffischer. Jag berätta att jag är avundsjuk över att hon kan blicka tillbaka till alla dessa årtionden som har varit. När jag blickar tillbaka när jag är femtio, kommer jag nog blicka tillbaka endå. Men tänk vilken blick att ha endå... 50-, 60-, 70- och 80-talet. Vilka unika tider endå. Och så kommer man till världen precis efteråt. Ja, ja. Jag får iallafall uppleva alla robotar och flashiga flygande bilar.
Sitter och väntar på att Teater-Eva ska ha sitt möte med teaterakademin. Det skas diskuteras framtid för Hudiksvalls kultur inom teater så att säga. Eva värmer lite glögg till mig just nu faktiskt. Och jag älskar glögg.
Jag tror att min kära mamma har ett problem. Från första gången jag sa "Jag ska flytta", har hon varit vrång och sårbar. Hon ryter och hon morrar. Och när jag frågar varför så säger hon "Du ska ju bo hos mig". Men någonstans måste hon veta att jag inte klarar av det. Hon vill inte hälsa på, eller något sådant. Hon tror att Teater-Eva är min nya mamma, fast om jag har sagt att hon är aldrig hemma och hon bryr sig inte vad jag gör eller något sådant. Visst, vi pratar om hur dagen har avrit, och vi är lättsamma om allt. Men det finns ingenting som går emellan mig och mamma. Men jag förstår om det är svårt för min mamma, för jag är det enda mamma har haft till stöd, ta hand om och en verklighetsflykt. Och nu flyttade jag liksom. Kommer förmodligen gå och fika med henne någon dag, så vi kan prata om allt. Som vi brukade göra.
Nu ska jag dra och kissa, ta ett rejält glas med glöggvin och spela klassik musik på spotify medans jag pluggar.
Le corbeau vole bas, comme il avait une maison.
A journey around my skull.
A smoky scent of coconuts.
Nov. 14, 2010
Just nu sitter jag i en IKEA-soffa som mina föräldrar köpte till mig för ungefär 3-4 år sedan. Det enda jag har på den är lakan, kuddar och filtar. Nej, inget täcke. Filtar. Fönsterlamporna lyser i köket, och dessutom min datorskärm, allt annat är släckt och de andra i familjen sover djupt. Jag kan faktiskt erkänna att jag har nog aldrig mått så bra som jag gör nu. Visst, jag har mått bra förut. Men det känns som en annan sak nu. Och visst, det blir väldigt stressigt så som jag har det nu. Och jag vill dela med mig hur jag har det nu:
Det är såhär att jag flyttade ifrån en lägenhet, som jag hade i 7 månader, hem till mina föräldrar. Jag har absolut inget emot att bo hemma, och att jag dessutom inte har ett eget rum, det är inte heller så farligt.
Men grejen att komma till skolan, är för det första ett stort problem. Jag har ungefär 3 mil till skolan, och det är dessutom 3 kilometer till närmsta busshållplats. Med alla uppförsbackar, så tar det ungefär en timma att vandra. Sedan väntas en timme resa till skolan också. Skolan har jag absolut inte problem med, men verkar som det är bara jag som tycker det. Jag anklagas att ligga efter, på grund av min frånvaro. Men jag ligger inte mer efter än någon annan. Jag gör liksom det som skas göras, och om jag är efter, så gör jag det i sista sekunden. Men sådant uppskattas ju inte.
Iallafall, när jag slutar skolan, och det är ju såklart ofta efter fyra, och vid fyra kommer det ingen buss. Så jag måste vänta till kvart över sex. Då är jag alltså hemma åtta. Då har jag inte ätit på hela dagen, och ingen annan i familjen heller, så jag ställer mig och lagar mat. Där försvann ännu en timma. Nu börjar alltså klockan närma sig halv tio och det är dags att göra läxor, men vet ni vad? Då är jag alldeles för trött för man klev upp klockan fem och dessutom gjorde samma sak de andra dagarna.
Och sedan har jag tvätt att tvätta, jag har saker att sortera, jag måste damma av och dammsuga hela tiden och dessutom ständigt tänka på vad jag ska göra efter skolan. Och hur jag ska klara av den. Som jag kommer självklart göra. Är alldeles för envis för att misslyckas.
Arbetsnarkoman.
Och för att komma in till betyg igen. Jag har tagit bort luncher för att hinna med skolan. Jag hinner inte med läxorna, och detta gör mig ännu mer svagare och tröttare. Den senaste tiden har jag insett att lunchen är någonting jag behöver. Men jag hatar dessa effekter efter all stress:
Det är såhär att jag flyttade ifrån en lägenhet, som jag hade i 7 månader, hem till mina föräldrar. Jag har absolut inget emot att bo hemma, och att jag dessutom inte har ett eget rum, det är inte heller så farligt.
Men grejen att komma till skolan, är för det första ett stort problem. Jag har ungefär 3 mil till skolan, och det är dessutom 3 kilometer till närmsta busshållplats. Med alla uppförsbackar, så tar det ungefär en timma att vandra. Sedan väntas en timme resa till skolan också. Skolan har jag absolut inte problem med, men verkar som det är bara jag som tycker det. Jag anklagas att ligga efter, på grund av min frånvaro. Men jag ligger inte mer efter än någon annan. Jag gör liksom det som skas göras, och om jag är efter, så gör jag det i sista sekunden. Men sådant uppskattas ju inte.
Iallafall, när jag slutar skolan, och det är ju såklart ofta efter fyra, och vid fyra kommer det ingen buss. Så jag måste vänta till kvart över sex. Då är jag alltså hemma åtta. Då har jag inte ätit på hela dagen, och ingen annan i familjen heller, så jag ställer mig och lagar mat. Där försvann ännu en timma. Nu börjar alltså klockan närma sig halv tio och det är dags att göra läxor, men vet ni vad? Då är jag alldeles för trött för man klev upp klockan fem och dessutom gjorde samma sak de andra dagarna.
Och sedan har jag tvätt att tvätta, jag har saker att sortera, jag måste damma av och dammsuga hela tiden och dessutom ständigt tänka på vad jag ska göra efter skolan. Och hur jag ska klara av den. Som jag kommer självklart göra. Är alldeles för envis för att misslyckas.
Arbetsnarkoman.
Och för att komma in till betyg igen. Jag har tagit bort luncher för att hinna med skolan. Jag hinner inte med läxorna, och detta gör mig ännu mer svagare och tröttare. Den senaste tiden har jag insett att lunchen är någonting jag behöver. Men jag hatar dessa effekter efter all stress:
- Jag går ner i vikt.
- Jag har tappat aptiten.
- Jag blir fruktansvärt lätt trött om jag inte har någonting att göra.
Vet inte hur många gånger jag har somnat väldigt konstiga tider. - Jag löser hår som ett djur.
- Ibland stannar min hjärna till. Ni vet när man har varit vaken längre än ett dygn, så brukar hjärnan inte riktigt följa med i svängarna. Ungefär så känns det för mig då och då.
- Jag får smärtor.
Jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv. Inte ta hjälp av någon annan.
Nu är det bara att låta allting passera.
Ligger i tankar.
Jag ligger och blundar, lyssnar på Räddare i nöden. Om och om igen.
Kikar lite med ett öga in mot köket för lampan lyser starkt. Vänder mig om, men nu är ögonen öppna. Men nu tänker jag så det gör ont.
Jag är aldrig med vänner eller bekanta. Fast om jag vill det mer än vad många tror.
Jag spenderar en stor tid ensam, men ändå är det nog så jag vill ha det.
...säg, säg vad du vill....
Jag ska kliva upp om två-tre timmar. Just nu är det ingenting jag bryr mig om. Jag vet inte riktigt hur jag kommer orka med morgondagen ändå så. Snön förvandlas sakta till is, och missanpassat som jag bor, känns det fruktansvärt meningslöst ju.
Kollar in i väggen med en stirrig blick, mina axlar värker och jag fryser om både näsan och tårna. Fast om jag har både strumpor och sockar. Näsan gömmer jag under täcket, då täcket täcker nästan hela mig, förutom mina ögon, panna och uppsatta hår. Nu blundar jag.
Jag är lite hungrig. Men det är nog försent att äta nu. Klockan är liksom tre, precis. Och vad ska jag ha på mig imorgon? När jag såg mig i spegeln när jag tog av mig sminket, för faktiskt inte så länge sen, såg jag två små röda prickar ifrån jag hade klämt bort pinsamheter imorse. Vilken besvikelse jag kände. Det är nog det enda folk ser mig som. Flickan med två röda prickar mitt i ansiktet med torra näsvingar. Det förstör ju allt. De kollar nog på mig och tänker att jag är både finnig och ful. Förmodligen ser dom min utväxt som börjar synas också. Dessutom har jag gått hela dagen med ett öga med utsmetad eyeliner. Skulle nog tagit med mig sminknecessären. Då kunde jag iallafall fixat det.
...Vi kan få tiden tillbaka om du vill...
.... Det blir tyst i mitt huvud några sekunder...
Jag kommer nog ta på mig min marinblåa tjocktröja på mig.
Undrar vad jag ska laga för mat imorgon. Och när ska jag baka det där brödet som jag har tjatat om över en vecka? Det måste göras. Lasagne. Imorgon blir det definitivt Lasagne.
Gömmer mig i kudden med hela ansiktet och blundar hårt.
...tomatsås, mozzarella, margarin, massa grönsaker, pastalappar, timjan, ugnsform...
Långsamt kommer ansiktet fram ifrån kudden igen.
.... Hur många grader... undra om jag ska ha hög värme?... Eller?... Det ska jag kolla upp imorgon. På bibblan i skolan. Ska nog skriva ut några brödrecept när jag ändå ska dit.
Andas ett stort andetag, en sådan som smeker själen litegrann.
Min kudde luktar konstigt. Hm.
Öppnar ögonen.
Nu vill jag att det ska vara morgon. Åh, nej. Jag glömde skriva en svenska uppgift. Illa, Sarah. Illa.... Undra hur det skulle vara en Maffiaboss?
...tomatsås, mozzarella, margarin, massa grönsaker, pastalappar, timjan, ugnsform...
Långsamt kommer ansiktet fram ifrån kudden igen.
.... Hur många grader... undra om jag ska ha hög värme?... Eller?... Det ska jag kolla upp imorgon. På bibblan i skolan. Ska nog skriva ut några brödrecept när jag ändå ska dit.
Andas ett stort andetag, en sådan som smeker själen litegrann.
Min kudde luktar konstigt. Hm.
Öppnar ögonen.
Nu vill jag att det ska vara morgon. Åh, nej. Jag glömde skriva en svenska uppgift. Illa, Sarah. Illa.... Undra hur det skulle vara en Maffiaboss?
....
Ungefär sådär är mina vanliga och fruktansvärda vardagliga tankar mot sussnings dags.
Tänk vad underliga och tråkiga tankar man har egentligen.
Tänk vad underliga och tråkiga tankar man har egentligen.
Jag vill att det ska vara imorgon. Och lite till.
Jag planerar min framtid som om jag vore en arbetsnarkoman.
