Yuniku

Kikar lite med ett öga in mot köket för lampan lyser starkt. Vänder mig om, men nu är ögonen öppna. Men nu tänker jag så det gör ont.

Jag är aldrig med vänner eller bekanta. Fast om jag vill det mer än vad många tror.

Jag spenderar en stor tid ensam, men ändå är det nog så jag vill ha det.


Jag ska kliva upp om två-tre timmar. Just nu är det ingenting jag bryr mig om. Jag vet inte riktigt hur jag kommer orka med morgondagen ändå så. Snön förvandlas sakta till is, och missanpassat som jag bor, känns det fruktansvärt meningslöst ju.

Kollar in i väggen med en stirrig blick, mina axlar värker och jag fryser om både näsan och tårna. Fast om jag har både strumpor och sockar. Näsan gömmer jag under täcket, då täcket täcker nästan hela mig, förutom mina ögon, panna och uppsatta hår. Nu blundar jag.

Jag är lite hungrig. Men det är nog försent att äta nu. Klockan är liksom tre, precis. Och vad ska jag ha på mig imorgon? När jag såg mig i spegeln när jag tog av mig sminket, för faktiskt inte så länge sen, såg jag två små röda prickar ifrån jag hade klämt bort pinsamheter imorse. Vilken besvikelse jag kände. Det är nog det enda folk ser mig som. Flickan med två röda prickar mitt i ansiktet med torra näsvingar. Det förstör ju allt. De kollar nog på mig och tänker att jag är både finnig och ful. Förmodligen ser dom min utväxt som börjar synas också. Dessutom har jag gått hela dagen med ett öga med utsmetad eyeliner. Skulle nog tagit med mig sminknecessären. Då kunde jag iallafall fixat det.

.... Det blir tyst i mitt huvud några sekunder...