Yuniku

När jag väl sitter och gör absolut ingenting. Jag kanske väntar på någon, eller bara vilar benen. När jag väl sitter där, så brukar jag kolla på folk som går förbi. Och jag kan inte stå emot att tänka "Undra hur deras liv är och har varit", "Jag undrar varför personen tar just den här vägen just idag" eller något annan nyfiken tanke. Har det slagit er?

Och när jag väl har suttit där och tänkt på det. Så inser jag hur självupptagna en stor befolkning är. Alla bara går, vill bara fram. Många tänker bara på vad de ska äta, eller alla tusen saker de ska göra den dagen. Om kaffekokaren är avstängd, eller när man ska hämta barnen på dagis. Vad man ska handla, och att man måste köpa nya byxor, för de andra fem har man haft för länge. Hur du ska göra på den där resan till Grekland, eller om du ska köpa den där nya Iphonen som alla har. Eller varför inte en ny handväska? Och varför inte en stock snus när du ändå håller på?

Rätta mig om jag har fel, men det där är väl någonting en vanlig människa tänker på?

Nu säger jag inte att ni inte ska tänka så. Det är bara mänskligt liksom. Jag gör det, du gör det, alla gör det. Men jag vill inte att man ska fastna i en cirkel, och glömma alla andra omkring en. Sluta tänka på dina planeringar eller din långa lista med problem.

Igår, så satt jag ute i Barcelona med C, och en mycket gammal dam kom fram till oss med en plastburk, med €1 i så skramlade hon försiktigt och bad om en liten krona. Jag brukar alltid ge tiggare någon krona. Till och med alkoholisterna i Stockholm. En gång gav jag till och med ett gäng pundare i England massa kronor, men de uppskattade det gott, och det är min tanke, att bevisa att det finns lite omtanke. Men idag hade jag ingen krona att ge. Hon bad flera gånger, men fortfarande, vi hade inga kronor att ge. Hon gick vidare och skramlade som ett vilset djur, bad efter en liten krona. Jag kunde inte sluta kolla på henne då mitt hjärta gick i tusen bitar när jag och många, många fler sa nej.

Ännu värre blev det, då folk inte äns la en blick på henne, de gick med näsorna i luften och bara fortsätte. Ingen omtanke, eller brydnad. De bara ville fram. Det var pinsamt och det var hemskt.

C skramlade fram €2, och jag letade i alla fickor och fick fram ca €2. Jag sprang över gatan, då hon hade kommit en bit ifrån oss, jag gick fram till henne och sa "Pardón!" då jag möttes av hennes rygg. Det skramlade till i plastburken. Och den blicken som jag fick. Och inte tala om det leendet.

Nu var hon 4 euros rikare (40 svenska ungefär) och hade råd till vad hon ville i affären. Tanken slog ju mig att nu kanske hon spenderade det på någonting som vi oftast tror att de spenderar saker på. Knark, sprit och sådant. Men när en dam, skrynklig som en elefant, har endast svarta tofflor som skor, kommer fram till mig och ber nästan om nåd. Så dömmer jag henne inte, och faktiskt inte heller de andra som tigger.

När jag gick tillbaka till C, och kollade tillbaka till henne så stod hon kvar med ett leende och vinkade.

Vad hon än har gjort, eller inte gjort, för att få stå där bland folk och tigga. Så bryr jag mig inte. Det jag bryr mig om är folk är allt för egoistiska idag och att vi behöver mer folk som bryr sig. Jag ber inte att ni lägger ner era liv. Jag ber er att ge bort en tia. Den tanten är inte den enda som tigger här i Barcelona. Och jag kan tänka mig att det är ingenting jamfört med andra länder. Många kan nog mycket möjligt valt det livet själv, eller har smakat på sina egna konsekvenser. Men vi alla har val, och vi alla gör misstag.

En man låg och sov i trapphuset för någon vecka sen, jag skonade honom med att bara kliva över honom och låta honom sova mot de kalla stengolvet.

Jag vet inte vad jag vill komma med det här faktiskt. Då jag inte kan ändra någon med en vägg med text.