Yuniku

Lampan i taket lyser upp alla hörn i köket, trötta ögon bländas och pupiller smärtar sig små. Kroppen skrynkligt som ett nytvättat lakan och beniga axlar trötta. dammiga glasögon, en urtvättad pyjamas och det enda man har i fickan är minnen som man knappt kommer ihåg. Torra jordar i blomkrukorna, och på bordet kaffefläckar ifrån undersidan av koppen.

Tänk när jag hade fötterna i gräset, och när jag kunde vissla med alla fåglar. Nu gör fötterna ont och jag kan inte vissla. Hör en fluga flyga in i fönstret om och om igen. Tänk när jag kunde dansa med musiken. Tänk när jag kunde springa, och till och med skrika. Nu tar rörelserna stopp, allting gör ont, och rösten lika så. Hör hur grannen går i trapphuset med tunga steg. Några steg hörs från övervåningen. Tänk att kunna hålla om en människa, och känna en värme. Nu är mina käraste borta, och har ingen värme kvar. Ett blomblad faller ifrån buketten i kristallvasen. Tänk när jag kunde sjunga med musiken. Nu har jag ingen att sjunga för. Tar blombladet i handen, ställer sig sakta upp och slänger det under diskhon. Tänk om man kunde skratta, både ensam och med sällskap. Men nu är det bara jag kvar. Sedan går man mot sin sömn, med en ny dag, fortfarande ensam.

Vem vill bli gammal?

Jag vill.