The crow is flying low, like it had a home.
Jag är utmattad.
Sådär snuskigt utmattad. Det är tur att vi är lediga imorgon. Om jag skulle stå ut med dessa skoldagar och sedan plugga hela helgen, och sedan ha en skolvecka till... Jag skulle nog gå in i väggen. Förlåt för all dess sorgsna bekännelser, men jag har verkligen en sådan period. Jag är inte deprimerad, eller något sådant.
Känns mest som att jag behöver ett lov, och sedan börja om igen.
Jag vill att det ska vara jullov för då kan jag åka till mormor och fira jul.
Och då slipper jag tänka på allt annat.
Nu har jag flyttat och bor i en lägenhet med Teater-Eva, en dramalärare som är precis som en person i min ålder. Hon är aldrig hemma, men när hon väl är det så att vi pratar hur dagen har varit och andra saker som går att diskuteras. Sist pratade vi om sextiotalet. Hur det var för henne att kolla upp på sina systrar när de puffade upp håret och satt upp beatlesaffischer. Jag berätta att jag är avundsjuk över att hon kan blicka tillbaka till alla dessa årtionden som har varit. När jag blickar tillbaka när jag är femtio, kommer jag nog blicka tillbaka endå. Men tänk vilken blick att ha endå... 50-, 60-, 70- och 80-talet. Vilka unika tider endå. Och så kommer man till världen precis efteråt. Ja, ja. Jag får iallafall uppleva alla robotar och flashiga flygande bilar.
Sitter och väntar på att Teater-Eva ska ha sitt möte med teaterakademin. Det skas diskuteras framtid för Hudiksvalls kultur inom teater så att säga. Eva värmer lite glögg till mig just nu faktiskt. Och jag älskar glögg.
Jag tror att min kära mamma har ett problem. Från första gången jag sa "Jag ska flytta", har hon varit vrång och sårbar. Hon ryter och hon morrar. Och när jag frågar varför så säger hon "Du ska ju bo hos mig". Men någonstans måste hon veta att jag inte klarar av det. Hon vill inte hälsa på, eller något sådant. Hon tror att Teater-Eva är min nya mamma, fast om jag har sagt att hon är aldrig hemma och hon bryr sig inte vad jag gör eller något sådant. Visst, vi pratar om hur dagen har avrit, och vi är lättsamma om allt. Men det finns ingenting som går emellan mig och mamma. Men jag förstår om det är svårt för min mamma, för jag är det enda mamma har haft till stöd, ta hand om och en verklighetsflykt. Och nu flyttade jag liksom. Kommer förmodligen gå och fika med henne någon dag, så vi kan prata om allt. Som vi brukade göra.
Nu ska jag dra och kissa, ta ett rejält glas med glöggvin och spela klassik musik på spotify medans jag pluggar.
Le corbeau vole bas, comme il avait une maison.
Känns mest som att jag behöver ett lov, och sedan börja om igen.
Jag vill att det ska vara jullov för då kan jag åka till mormor och fira jul.
Och då slipper jag tänka på allt annat.
Nu har jag flyttat och bor i en lägenhet med Teater-Eva, en dramalärare som är precis som en person i min ålder. Hon är aldrig hemma, men när hon väl är det så att vi pratar hur dagen har varit och andra saker som går att diskuteras. Sist pratade vi om sextiotalet. Hur det var för henne att kolla upp på sina systrar när de puffade upp håret och satt upp beatlesaffischer. Jag berätta att jag är avundsjuk över att hon kan blicka tillbaka till alla dessa årtionden som har varit. När jag blickar tillbaka när jag är femtio, kommer jag nog blicka tillbaka endå. Men tänk vilken blick att ha endå... 50-, 60-, 70- och 80-talet. Vilka unika tider endå. Och så kommer man till världen precis efteråt. Ja, ja. Jag får iallafall uppleva alla robotar och flashiga flygande bilar.
Sitter och väntar på att Teater-Eva ska ha sitt möte med teaterakademin. Det skas diskuteras framtid för Hudiksvalls kultur inom teater så att säga. Eva värmer lite glögg till mig just nu faktiskt. Och jag älskar glögg.
Jag tror att min kära mamma har ett problem. Från första gången jag sa "Jag ska flytta", har hon varit vrång och sårbar. Hon ryter och hon morrar. Och när jag frågar varför så säger hon "Du ska ju bo hos mig". Men någonstans måste hon veta att jag inte klarar av det. Hon vill inte hälsa på, eller något sådant. Hon tror att Teater-Eva är min nya mamma, fast om jag har sagt att hon är aldrig hemma och hon bryr sig inte vad jag gör eller något sådant. Visst, vi pratar om hur dagen har avrit, och vi är lättsamma om allt. Men det finns ingenting som går emellan mig och mamma. Men jag förstår om det är svårt för min mamma, för jag är det enda mamma har haft till stöd, ta hand om och en verklighetsflykt. Och nu flyttade jag liksom. Kommer förmodligen gå och fika med henne någon dag, så vi kan prata om allt. Som vi brukade göra.
Nu ska jag dra och kissa, ta ett rejält glas med glöggvin och spela klassik musik på spotify medans jag pluggar.
Le corbeau vole bas, comme il avait une maison.
Kommentarer
Trackback
