Yuniku

Att sitta vid datorn, att bara sitta och inte göra någonting som man vill göra. Att sitta där, göra röven större än vad den är och ryggen krokigare och krokigare. Att sitta som en robot och bara knappra uppsaster och uppgifter dag in och dag ut. Att sluta tänka på livets goda stunder och bara vill göra saker gjorda. Och att somna med ingen verklighetsflykt.

En morgon. Solen sken och jag brydde mig inte. Ögonen kisade på grund av nyvakna jag är trött av att sitta till klockan tre på grund av den där dumma uppsatsen, solen skiner starkt mot snön på träna och himlen var målnfri och blåare än brorsans tapet. Ögonen svider, blöder näsblod för första gången på ett år, och en ständigt pumpande i bakhuvudet. Jag brukar vara brutalt morgontrött, men jag kände mig så omänsklig så jag var bara inställd på att sätta upp håret, ta på mig jeans och bara låta dagen långsamt bara pasera. Tog på mig jackan och mössan. Och gick ut.

Jag har ju fortfarande vett kvar så jag tänkte: Varför tänker jag inte lika mycket? Jag brukar ju tänka så mycket så jag somnar med blicken en gång per femte minut. Varför tänker jag inte på min omgivning? På det vackra vädret, och på mina känslor. Har jag blivit så själslös som jag har fruktat? Och sen gå vidare med ingen oro och hopp att det bara är en period som är lite trasig i kanten. Men fortfarande känna att jag inte har ett liv och att det känns fel.

Efter skolan. När man har fått fler uppgifter. Man kommer hem, ropar hallå för att se om någon är hemma. Ingen är hemma. Slänger böckerna på bordet, går in till rummet med de blå tapeterna, sätter igång datorn. Spotify är igång och man loggar in på msn. Och sen. Börja med den onda cirkeln. Att bara beskymra sig för skolan.

När jag satt där, lyssnade på beethoven och koncentrerade mig på den trista uppgiften man har på historian. Så tänker jag på... verklighetsflykten. Min mamma frågar alltid varför man sitter så pass mycket vid en dator som jag gör. Det är ju en verklighetsflykt och man vill ha tid med sig själv, i sin egna lilla värld online. Och jag märkte att jag hade tappat taget i det jag har varit mest rädd om. Tv-spel.

Jag kollade mig över axeln, in till mitt rum. Funderade i speed vad jag skulle spela. Stängde av ljudet och tröck på skärmen, och gick rakt in till mitt rum. Tog fram ett spel, och kände sig som ett barn som letar efter sitt påskägg. Sätter igång tv och försöker köra igång Bubble bobble.

Ingen signal.

Försöker igen, kollar alla sladdar, trycker på power knappen.

Ingen signal.

Ger upp och sätter mig i soffan. Tanken som räknas. Lägger mig ner och kollar ut på den himlen. Och somnar.

Det var min Måndag, det. Men det ger resultat att ge angagemang iallafall. Idag kom min mentor och svenska lärare fram och sa "Jag har läst din krönika! Verkligen bra, Sarah!". Och jag har skrivit ett CV. Yume goes McDonalds. Ska dra dit idag och prata med resturangchefen Jonas. Spännande.

Men efter det. Ska jag sätta mig på golvet, på den tussiga mattan, sätta igång spelet och tamme mig spela hela kvällen. PUSS PÅ VÄRLDEN!

/yume