Yuniku

Idag var det fredag den trettionde. Den enda oturen jag har haft är att jag brände mig tre gånger när jag gjorde pannkakor. Dom var jätte goda! Ser lite fail ut men äsch, det är smaken som räknas. Men eh, ja. Fanns typ ingen underhållning så man satte igång finskradio och började lol:a. Det var rätt hilarious. EHehhehe. Jag vill läsa massa
mumin böcker. Men ja, när man åt pannkakor och lyssnade på finska hits så kände man sig PRETTY nordisk. Ganska roligt. Jag är ju inte direkt "typiskt" svensk.

Tänkt på en sak. Ingen svensk tar "Du är typiskt svensk" som en kompentar. Dom blir förolämpade och vill ge personen en käft smäll. Men i andra länder, t.ex. spanien, grekland och etc, det som en kommentar. Skäms vi för att vi alla har en volvo och tre syskon? Har allmän personrespekt och den svenska avundsjukan? Skäms vi för våra älgar som trippar över vägen, de vackra sommarängarna och den lyckligtlottade vintrarna. Jag själv skulle aldrig ta det som en kommentar heller men... Jag skulle nog inte må så illa av det. Jag skulle hellre ge någon en käftsmäll om någon sa att jag var en fullbordad svensson. För det är ju bara fel. PFFT. Skillnad om man sa det till någon som bodde i radhus, hade en volvo och åker ut på somrarna och campar. Har en katt och stutsmatta. Är iofs så farligt att vara en svensson? Man kan lika gärna säga "Du har ett pretty much normalt liv, svensken där" med en klapp på ryggen. Det skulle nästan vara samma sak. Jag tror att man inte vill ses som någon annan. Liksom. Vem är svensson? Jag vill inte vara någon svensson! Eller nått.

Men ja, många säger att jag ser ut som en Japan. Jag mår inte direkt illa av det. För att jag gillar Japan. Men alla japaner är inte direkt attraktiva. Såatteh. Men ja, jag vet inte. Ska jag ta det som en kommentar eller inte? För ni kan då säga "Du har ögon som en asiat/japan". Det skulle iallafall luta mot sanningen. Varför ta en genväg när man kan säga sanningen och få uppskattning?

Ja, allt hänger på diskution. Hur man säger saker. Hur man ser ut när man säger det. Det brukar jag ofta tänka på. För ofta. Hur jag ska reagera, hur jag ska svara, vilken tonläge. Utan att låta som en dumbom eller elakaste personen i världen. Dom enda labbkaninerna jag har är min familj. Om man ser hur dom behandlar mig så har det varit en framgång. Ingen hatar Sarah. Ingen säger emot Sarah. Alla kan prata med Sarah.

Jag kan ta ett exempel. Mina föräldrar. Har inget huvud för diskution. Jag har oftast fått hoppa in för att det inte ska bli nått onödigt tjat. Men ja, tillbaka till exemplet:
En dag i stallet. Papsen hade lackat sönder golvet och mamsen var besviken att papsen inte hade lagt till någon tid på det. För det såg rätt HORRIBLE ut. Hon sa att hon ville fixa det och papsen kränktes av "förolämpningen". Som det inte var. Det var bara fel tonläge. Han attackerade med att härma henne som ett barn.
Mamsen - "Kan inte jag få göra klart golvet? )-:<"
Papsen - "KAWN ÄINTE JAG FÅÅÅEUW JÖURWA KKLAEUWRT GÅEUWLET! BLEBLEWLEH" med en tunga utsläppt.
Jag som hör allt suckar och gör den största facepalmen på denna jord. En sak som jag lärde mig engång på drama. Gör det ALDRIG till en barnnivå. Och försök ALDRIG att låta som att du är bättre eller mer som en "förälder"-tonläge. Att du har makt. Det kommer göra allt till spillo.

Tillbaka till mina föräldrar. Min mor gick iväg med bestämda steg till fikarummet och samlade sig. Jag var kvar och frågade min far "Kan jag få fråga vad som är problemet" med en lugn röst. Han svarade bestäm att det var inget problem. Bara hennes tjat. Han sa det välsigt aggresivt. Som om jag hade gjort något. Jag andades in för att inte få samma tonläge. För att det smittas. Det är en av våra fel här i världen.
"Varför höjer du rösten till mig?"
"JAG HÖJ.. Jag höjer inte rösten."

OWNED ELLER VADÅ? Alltså. Det funkar ju så jäkla bra. Det där problemet med golvet fixade sig. Dom pratade om det senare och ja, mamsen ska få fixa golvet och blah blah. Orka om ni läser detta. dojsaiofj. Jag bjuder på pannkaka om ni läser klart detta. SRSLY.

Nu kommer en meningslös bild!