Yuniku

Vår doftar ur mitt fönster, och det blir kallt. Dofter som transporterar mig tillbaka. Jag omfamnar mig med en filt och kan inte låta bli att tänka på förut. Medans fåglarna flyger nyfiket fram till balkongskanten, flyger jag tillbaka i tankarna. Jag kan göra saker nu, som jag aldrig förut skulle kunna tänka mig någonsin göra. Tänk hur man kan må som barn, eller ung. Jag själv var full med hat mot mig själv, och ville inte inse att jag var annorlunda. Jag tänkte för mycket, jag tänkte fel. Ingen självförtroende, ingen självsäkerhet. Fy fan.

Det är nu över. Jag är ganska nöjd med hur saker är. Känner mig lite fri.
Visst. Finns blemer som jag klagar lite över och har väl lite svårt att inse att folk kan tycka bra saker om mig. Jämnfört med förut, så klagade jag på allt. Det kanske inte kom ur mitt kakhål. Men det pågick ständigt i mitt huvud. Jag klagade inte på andra, bara på mig. Värsta gollumen, liksom. Men nu vågar jag.
SCREW YOU GOLLUM, ehehehe. :-D

Jag vågar att säga emot, utan ett slag i bröstet och tårar. Jag vågar göra det jag känner, utan tvekan. Jag kan vara impulsiv, utan ånger.
Jag kan vara jag, utan att må skit.