Yuniku

Alla har åkt härifrån. Det är rätt skönt. Att vara ensam ett par timmar är inte dumt, må jag säga. Jag har en liten, kort period just nu. Är bara less och så. Har väl haft för mycket att göra nu för tiden. Men det går nog över. Ny dag imorgon liksom.

Jag har fått ett erbjudande att åka till Japan, är as lycklig för det! Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse! Trevliga folk som jag ska åka med och till. Men de två som jag ska vara med är ett par, och dom kommer inte träffats på ett tag pga att hon pluggar där. Så jag tänkte ta med mig någon som jag kunde vara med när dom vill vara ensamma. Så är det ju med par och så. Men pojkvännen ville hellre åka ensam då än med 3 stycken. Det känns rätt tungt. För jag vill inte vara pain och svika den som är så jäkla schysst emot mig. I och för sig ska jag betala tillbaka biljetten efteråt så jag borde göra vad jag vill. Men endå. Visst, jag kommer ju spendera tid med dom, men om han vill hellre resa ensam så får han ju det. Om det är det han vill.

Jag ska iallafall snacka med honom ikväll. Det är ju inte direkt riktigt säkert att denna 3e person följer med.

Min mor blir också ett vrak när jag nämner "Japan". Hon har fått idén att jag ska bo ute på landet med henne i någon månad tills hon hittar något bättre. Så hon ska förmodligen ge upp denna lägenhet. Så jag ska förmodligen flytta inom 3-4 månader. Prrrrreeeecis vad jag behöver. Elllerrrrr....
Egentligen bryr jag mig inte. Förändringar är en del av livet, och jag får förmodligen inte bestämma, för att jag inte är 18.

Men en sak är säkert. Hon stoppar mig inte för att åka till Japan. Inte engång till.

En sak till innan jag lägger in lite onödiga saker i bloggen. Jag mår bra, för att jag har tre personer i mitt liv som kan stötta mig. Först och främst: Min bror som har aldrig varit där för mig, men vi har fått connection i dess äldre dagar och nu är det den enda mänskliga stöttningen jag har här hemma. Min mor klagar på att ingen säger att hon är duktig. Hon säger aldrig att jag är duktig. Kallade mig dum för att jag var för frustrerad för att leta efter ett gammalt pass. Alla vet att man inte hittar något när man är frustrerad. Och hon klagar på min skolgång. Inget fel med den. Allt går prima och i sin takt. Men peppen försvinner om hon säger att jag aldrig är i skolan. När jag är alltid i skolan. Hon har ingen koll helt enkelt. Hon är min mor, hon ska ha den kollen. Ibland iallafall. Min far höjerrösten för att jag inte vet vart tv-kontrollen är. Det är ju inte direkt en stöttning. Och min andra bror, är för kär för att bry sig, helt enkelt.

Edvin. Klokaste människan fast i Alingsås. Han har alltid varit där för mig och jag finns alltid där för honom. Med honom kan jag prata om vad som helst och få det överstökat. Kanske inte så erfaren, men han kan se det i flera syner och acceptera det mesta. Om ingen annan är där för mig, ingen att prata med, och är allmänt less. Så vet jag att du kan göra så att jag ler och mår bra igen. Du är verkligen en insperation och min bästa vän.

Och sist men inte minst: Kennet. Min första pojkvän och min kärlek. Det känns helt enkelt naturligt att vara med dig och det ger mig trygghet. Jag helt enkelt älskar dig.

Sen så finns det såklart alla kontakter, bekanta och alla vänner som är underbara på alla sina vis. Och jag diggar er grymt mycket!

Nu ska jag sluta skriva och låta er fortsätta med eran vardag.

Tack för att du läste.