Yuniku

Jag gillar hur många killar säger att "tjejer inte kan spela tv-spel" och hur instängda många är med den åsikten. Det är väl självklart att vi tjejer kan spela tv-spel. Men ibland måste jag hålla med, faktiskt. Nu snackar jag inte om de tjejer som har minst 5 konsoler och en hylla full med spel. Spelar mer än sin pojkvän och pratar om hur de spelade ut No more heroes på två dagar.

Jag snackar om tjejer som har spelat Super Mario 5 gånger. Tycker att Yoshi är grymt gullig, men har ingen aning vad en Gomba är. Dom har ingen aning vad Samus har för kön eller att Link heter Link, inte Zelda. Som dessutom säger att dom är någonting. Jag ska absolut inte dra över alla töser i en kam, det finns snubbar som är så med. Men de brukar oftast veta vad man snackar om när man väl sitter där och snackar med dom.

Jag gillar att fler och fler tjejer blir engagerade.
Jag är väl besviken att ingen har nått måttet för min syn på "gamer". När jag är med de få tjejkompisarna jag har, som dessutom kallar sig själv nörd, gamer och kunnig, så kan jag knappt prata om Pokémon utan att de frågar "Vilken pokémon är det?".  Star Wars-älskare som jag är så citerade ett mycket välkänd citat för en vän.

"I have a bad feeling about this"

Ingen reaktion.

Hon älskar Star Wars. Till och med blandade ihop Bobba fett och Jabba the Hutt. Och jag kan tänka mig att det inte är lätt att komma ihåg massa namn, då jag själv suger på det. Och att "fett" kan direkt kopplas till Jabba. Men kom igen. Bobba Fett och Jabba the hutt? Behöver jag säga något mer?

Jag, som barn började spela min kära brors spel i hemlighet. Då vi båda hatade varandra djupt, och jag kunde helt inte hålla mina händer i styr, så fick jag smyga med att spela hans spel. I 13 år hade jag spelat i hemlighet utan att save:a eller berätta för någon. Sedan när jag berättade att jag hade en kärlek för tv-spel, så började killar gilla mig. Och därför har jag framstått att jag har varit en attentionwhore och okunnig. Jag anklagar inte er. Att en 16 årig tjej kommer ifrån ingenstans och blottar sin kärlek för killar med tv-spel utan att berätta sin kärlek till spel. Jag skulle fått obehag ifrån en sådan flicka. Skulle faktiskt kalla henne wannabe och allt det där.

Dessutom hälper det inte att jag är jag fruktansvärt blyg, så jag vill inte spela med de andra barnen. De enda jag har spelat tv-spel med är med mina bröder, pLyfiLer och en tjejkompis. Jag gillar att sitta ensam, och vara i min egna värld. Och det anses också väldigt skumt. För vad vet ni? kan ju finnas en chans att jag ljuger. Dessutom är jag tjej. Tjejer kan ju inte spela tv-spel.

Men jag älskar spel. Det gör jag verkligen.
Jag köper level, och jag pratar oftast endast om tv-spel om jag inte pratar om mat. Jag diskuterar varje dag med min bror om spel, och jag förstår vad mina killkompisar säger när de snackar om t.o.m. spel jag inte har hunnit spela. Jag har en relation med mitt DS och snackar med de i kassan på Game som om de var mina egna bröder. Jag kopplar oftast saker till spel och ibland så låtsas jag att jag är med i ett. (Jag har en förklaring för det: När jag går ifrån bussen till skolan, så vill jag vara först ut pga att de är minst 20 människor bakom mig. Och där börjar en vacker fantasi om mario kart och jag vinner. Sedan gillar jag att ta promenad på sena kvällar för att fantisera om Zombies. L4D <3) Jag och mina bröder har haft alla möjliga konsoler och jag har spelat det mesta, och gör det fortfarande. jag läser recensioner och får orgasm av trailers. När ett spel släpps ut så är det julafton. Och jag skriver nog det här för att bevisa er någonting.

Det kanske inte är en blinkade neonskylt över mitt huvud som skriker "gamer". Och jag kräver ingen annan ha det heller. Men jag kräver lite kunskap.

Tack för mig.

When I saw you one day, behind glass, I knew my world you'll outclass.

I wanted to sing, I wanted to dance. I knew one day I'll have my chance.

There was this year, there was this day.

He came back, with a gift. He said loud "Happy Birthday!"

Now you're mine, Now you're near.

I'll keep you close, My love, my dear.

Playing you, my delight, with new games you excite.

Easily keeping me awake at night. I love you, my DS lite.

Nu kommer jag här och skriver sjukt tråkiga saker. Om mitt lov. Kan ju börja med att berätta att jag spenderade julafton på en buss mot Luleå, absolut ingenting jag ångrar. Vägen dit var fruktansvärt vacker. En fin människa fick jag hänga med också, som till och med bjöd på MAX och några omgångar på Left 4 Dead. Tack M!

Men jag vill också sitta ner med familjen, nära och kära, i ett dekorerat vardagsrum med stearinljus och julgran. Jag vill känna lukten av granen, glöggen och stearinljusen. Höra rösterna av de jag gillar mest. Sitta under en filt i soffan och tänka på hur bra jag har det. Jag vill äta ifrån ett julbord som vi alla har slitit med hela dagen. Jag vill ta det lugnt och känna att jag har det bekvämt och fint. Jag vill kunna lägga mig och längta tills nästa år.

Just nu sitter jag ensam i mitt rum. Jag hyr ett rum av en bekant, som aldrig är hemma. Mitt sällskap är en gran som knappt är en meter lång, Spotify och tomma rum med en tystnad som nästan skriker. Jag sitter under täcket och jag har mina fula glasögon på mig. Håret uppsatt och fryser om mina tår. Min mamma jobbar, min pappa jobbar i holland och har varit där i två veckor nu. En av mina bröder är hos sin flickvän i Norrköping och den ena brodern bor allt för långt bort. Och här sitter jag, ensam och är en arbetsnarkoman. Lider av stress och det enda jag vill är att sova. Men gör knappt det. Och om jag gör det, sover jag för mycket.

Vi firar inte jul. Inte som man kanske borde.

Jag har bara minnen av suckningar, mungiporna är inte där de borde vara, somna i soffan, eller bråk när man kommer till julen. Önskningar att man vill därifrån eller bara försvinna i rök. Iallafall i en lång tid nu.

I år blir det att frigöra sig.