Yuniku

Unique in japansese.

Dag 1: Skriv 10 saker om mig.

Sarah Victoria Yume Nordh

1. Jag är Vegetarian. Tänkte börja med det som inte alla vet, men de som vet, är rätt medvetna om det. Jag blev det iallafall i England - Sommaren 2010. Bland alla tarmkorvar och fläsk som osade geggig fett, så började jag tänka på hur mycket jag äter kött. Jag älskar kött, det gör jag. Men åt det inte så ofta, så jag tänkte "Ja, här kommer jag inte vilja äta kött så varför testar jag inte?". Ett halv år senare så sitter jag här, clean och har aldrig mått bättre. Jag har gått ner ca 10 kilo, och känner mig 1000 kg lättare. Jag mår bra, och det finns nog inga ord som beskriver min kärlek för grönsaker.
   
   Att se klasskompisarna rensa kycklingklubbor, eller farsan stoppar i sig en fet kotlett, så står jag där i bakgrunden. Obekväm och äcklad. Idag kan jag inte riktigt förstå varför jag åt bland djurskelett. Filéer förstår jag. Det är sjukt gott. Men att sitta på KFC och se alla slaffsa i sig ett kycklingben som det inte fanns en morgondag. Som en grupp zombies på ett nytt byte. Jag mår illa. Och spenderade en hel dag till att spy, bara för att se andra leka med benen som blev över. Srsly. Usch.
   
   Dock saknar jag Kebab. Det måste jag erkänna.
   
   
2. Fun fact: Jag Somnar På Konstiga Ställen. Och det här ligger way back i tiden. Som liten hittade mamma mig på alla möjliga ställen. Jag har ingen sjukdom, eller någon slags störning. Bara att jag har känt för att vila ögonen, och sen har jag bara somnat. Jag kan inte räkna på fingrarna hur många baby-bilder som finns på mig när jag sover antingen helt slocknat mitt i ett rum på mattan, i en garderob, sittandes, i middagen - huvudet i massa spaghetti, bakom en gardin och etc. Jag har inte slutat heller. Jag vet inte hur många gånger jag har somnat i soffan, suttit som en ostkrok, och somnat i tangentbordet på laptopen. Jag har somnat ståendes mot en vägg när jag hade varit vaken 48 h. Jag har somnat på lektioner, mot folk, medans jag pratar i telefon, när jag har torkat håret och jag har somnat med kroppen halvt utanför sängen och jag har somnat tusen gånger på bussar. En gång när jag skulle åka ifrån tunnelbanan till bostadsområde med buss, så somnade jag och vaknade av att jag var på söder. Mind fuck. Då hade jag visst råkat ta fel buss, och... somnat. Det var helt enkelt bara göra om och göra rätt. Jag har nog tusen somna-historier. Bara fråga när du vill ha en!
   
   
3. Jag är Beroende Av Skönhets-/Hygiensprodukter. Det är väl bara början om jag berättar att min sminknecessärs innehåll har ett värde på ca. 2000 kronor. Och den andra med andra produkter: 1000-2000 kronor. Beror oftast på hur mycket jag handlar på Lush, eller vilka hårprodukter jag köper. Och om jag fick bestämma, skulle det vara en högre siffra. Och paranoid som jag är över min hy, så har jag testat allt och läst om allt. Ifrån kemikalier till hemmaspa. Jag blir obekväm i själen om inte jag har det som behövs, och i vissa perioder har jag t.o.m. ansiktsmask varje dag. Hej, här kommer jag och låter psycho. Men för mig är det vardagsmat. Att använda mer eller mindre av sina pengar till sådant är för mig en grej som faller naturligt. Jag tycker om att ta hand om mig, helt enkelt.
   
   
4. Jag är Ambitiös. Eller ja, aktiv, engagerad eller vad man ska säga. Jag har alltid någonting på gång. Har små projekt som en rastlös pensionär. Det kan handla om middagar, filmkvällar, jazzklubbar, museum och bara kanske ta en fika. Med folk, eller utan. Mer eller mindre. Dessutom gillar jag halv stressiga dagar. Känns som jag får mest saker gjorda då. Diska, sopa, duscha, plugga, jogga, meditera, laga mat och etc. När jag liksom får lite utmaning och schema. Men tro inte att jag är en kontrollfreak, för det är jag inte. Tar saker som de kommer, fast om de blir som man inte hade tänkt sig. Mañana, Mañana!
   
   
5. Jag är Resesjuk. Om det är någonting som är väldigt typiskt mig, så är det nog mina äventyr. Ibland försvinner jag bara, och många har ingen aning vart jag är. Oftast i Stockholm, men ibland händer det att det blir nya resemål. Vad jag uppskattar mest när det gäller det här, är min mamma. Hon uppmuntrar mig till att resa. Sen jag föddes har min mamma pendlat mellan Hudiksvall och Eskilstuna. Varje lov eller bara en ledig helg så åkte min mor ner till mormor. Jag och mina bröder var med många gånger, och första gången jag reste ensam var när jag var 11 år, då åkte jag buss till Stockholm och mormor stod och väntade. Sedan dess har det inte slutat. När jag blev 15 år, så började jag med konvent, och jag åkte helst på alla jag kunde hitta. Det betyder att jag har varit lite här och där. Nu är det ca 2 år sen sist jag var på massor med konvent. Nu åker jag runt bara för att åka runt. Se Sveriges alla städer. jag har varit i Malmö och jag har varit i Luleå. Och jag har varit i många, många städer mellan. Och då har jag också varit i Gotland och Åland.
   
   Tyvärr har man inte varit utomlands så mycket. Hittills har man bara varit i Danmark, England och Spanien. Men fler länder kommer det bli, och om jag känner mig rätt. Kommer det vara rätt snart tills jag får nya äventyr.
   
   
6. Jag är Blyg. "Säker på min osäkerhet", som sagt. Jag blir jätte lätt det där tredje hjulet som inte säger någonting, och jag vill säga massor, och vara mig själv. Men många gånger tar det stopp. Nu är inte jag sådär stel och pryd, som många kopplar blyg till. Jag är bara tyst liksom. Jag är jätte lätt att prata med, och jag är jätte öppen. Det är som att jag behöver dig vara lätt, för att jag ska vara lätt.
   
   Jag har blivit bättre med åren, förr var jag tyst hela tiden. Sa inte ett knyst. Idag kan jag faktiskt beställa mat, prata med främlingar, ringa folk och t.o.m. vågar jag prata engelska med turister som frågar om vägen. Förut skakade jag på huvudet och ryckte på axlarna för jag vågade verkligen inte prata. Jag har svårt nu med, det händer liksom. Ögonkontakt och prata i telefon kan vara svårt, men bara ibland.
   
   Roligt nog är jag inte alls blyg när man väl har lärt känna mig. Bara så ni vet.
   
   
7. Fun fact: Jag har testa alla hårfärger. Jag var 11 år första gången jag färgade håret. Jag färgade bort mina vackra blonda lockar till bronsbrunt. Sedan så lät jag mitt hår vara, med utväxt till öronen och färgade, urtvättade toppar så bestämde jag mig köra på stort. Jag färgade det till kolsvart, med blonda slingor. Sen får jag inte glömma att säga att jag har haft lustiga färger i håret som grönt, lila, blå och etc. Sedan blev det kolsvart, och långsamt förvandlades det till mörkbrunt. Sen så blekte jag det och gjorde det till rött. Sen orange. Sen råblont. Sådär tråkig gråbrun färg. Sedan blev jag silverblondin. Sen brunt igen. Sen är jag där jag är idag. Koppar röd. Funderar på att skaffa dreads, men då är frågan: Blonda eller röda?
   
   
8. Jag är Medveten. Ibland känner jag att jag har fullkomlig kontroll över mig själv. Nu snackar jag inte om självförtroende eller något sådant. Jag snackar om att jag vet hur jag ska ta hand om mig, och hur jag själv funkar. Vart jag ska och vill gå, eller vad jag ska äta och när. Jag är säker på det jag vill, utan att vara en envis jävel. 
   
   
9. Jag har Fantasi. Då det börjar bli jobbigt att skriva mer så kommar jag bara på sådana här tråkiga saker. Iallafall, ett exempel: När jag är ute och går på kvällen, kanske är på väg hem ifrån bussen, eller bara kommer hem ifrån affären och jag var där på kvällen. Bara om det är mörkt ute, och stan är tom. Då flödar min fantasi om hur lilla hudiksvall är under en zombieattack, att i alla hörn kan det finnas en zombie, bara väntar på sitt föda. Och jag måste vara beredd med att försvar. Så jag tänker hur jag skulle göra, vid varje kant, eller skumma områden. Ibland tänker jag på hur våran värld skulle se ut om den var som 50-talet trodde. Flygande bilar, metallstäder, konstiga kläder etc. Eller mer som ghost in the shell eller akira stuk. Kanske metropolis? Någonting sådant. Skulle vara skit tufft. Det snurrar runt inuti mitt kranium.
   
   
10. Jag har jätte svårt Att bli sur. Eller säga ifrån. Jag vet inte vad som händer med mig när någon är på dåligt humör, eller när jag själv är det, nästan så att jag sätter svansen mellan benen och skäms som en hund. Jag vill inte ta plats eller något sådant. Och om jag själv blir sur, så tyglar jag mig själv tills jag bölar. Jag kan inte höja rösten, och jag har svårt med att säga vad jag vill säga. Det finns ju tillfällen då jag har stått upp för mig själv, och många gånger så bryr jag mig inte alls. Men jag brukar oftast ta illa upp när folk blir sur. Speciellt för onödiga saker. Och varför vara sur liksom? Bara onödigt.

(Det här var sjuuuuuuukt svårt)