Yuniku

Alltså. Egentligen. Har jag absolut ingenting och klaga på. Egentligen är allting så jäkla enkelt. Men varför gör jag det inte det bättre? Jo, för det är så jäkla svårt. För när man väl mår som sämst, så vill ingenting gå som man vill. Och jag själv, och kanske fler. Ser över det dåliga. Att det är inte så farligt. Att man blockerar litegrann. Egentligen är det ju inte det. För det är inte synd om dig. Blir helt tom i huvudet, för man vet inte vad man ska tänka.

... Att man blir bara en tom och kall glasburk.

Men någonting som jag gör mycket fel när jag mår dåligt är att jag lägger allting på mitt utseende. Jag gillar inte att skylla ifrån mig, och jag vill inte göra någon illa. Jag vill inte klaga eller visa några känslor. Så jag sätter allt på mig.

Så varje gång jag sätter mig vid min spegeln här hemma, kollar ner på min mage, kollar snabbt på min kropp när jag går förbi ett skyltfönster i stan, kollar på mina ben när jag går mot en dörr med glas, jag kollar på mina händer när jag har tråkigt, kollar på mina lår när jag sitter, testar kläder i affärer, ser mitt ansikte innan jag går ut ur toaletten, när jag hör mitt skratt och när jag har ätit. Allting. Absolut allting som har med mig och göra...
Är fel.

Jag är ful. Och en dålig människa. Varför kan jag inte vara mer så? Och lite mindre så?

En besvikelse för världen.

Men det är bara tillfälligt! Man kan ju alltid skratta bort det. Allting fixar sig senare. Jag har bara lite otur, thats all.


Jag ska nog gå och lägga mig nu, skriva upp 10 saker jag gillar med mig själv, och minst 20 saker som jag gillar i allmänhet. Och så lägger jag upp det på bloggen imorgon.