Yuniku

Det är ju ganska sjukt vad vi kan göra, vi människor. Så mycket hat och så mycket onödigt bajs som korvar ut sig ur munnen. Och vissa tänker bara dåliga saker, som det ska vara. För ingen vill se den där korven komma ur din mun.

Idag så berättade jag till Henrik om när vi fick strömavbrott hemma i mellanbyn, huset jag växte upp i. Och den natten så gick jag, mamma och mina två bröder ner med varsin ficklampa och pratade hela natten. Jag blev kissnödig, men väntade ett tag. För jag var sjukligt mörkrädd när jag var liten. Nära in på fobi. Liksom, tänk om en orm kommer och biter mig i högra skinkan när jag sitter där och kissar i mörkret! Eller om ett spöke får lust att komma fram och bua för mig. Men frågade mamma tillslut.

När jag var klar, så öppnade mamsen och gick. Jag gnölade "mmmaaaammmaaaa.... :c" och skutta ur badrummet. Ficklamporna hade nu slutat och funkat, så jag ljuger inte om jag andades som en jagad hare.

Min bror Emil, den äldsta, hade gömt sig bakom ett par jackor som hängde utanför toaletten och skrämde mig riktigt rejält. Ett vrål och ett panikskrik.

Men idag bryr jag mig inte, för att jag vet att jag har en familj som har ett starkt band, någonstans.