Yuniku

Ånga i hjärnan och kvävande känsla i halsen. Att inte säga emot och svälja orden som du just fick. Sånt har jag bemött mycket. Och det är nästan lika jobbigt varje gång. Ja, att få påträngande ord kastad mot sig alltså. Jag tar väl inte lika illa upp längre. Det kommer liksom in i ett öra, surrar i hjärnan, och sen bara flyger ut. Men surret skapade ett graffiti i min hjärna. Liksom. Svårt att fullkomligt tabort. Man måste liksom måla bort det. Målarfärg har jag inte äns råd med till mina tavlor.



Det var länge sen jag skrev sist. Jag har fått komplimanger för mitt skrivande och tänkte... Jag behöver det här. Att skriva av mig. Jag fortsätter att skryta om det där provet där jag skrev nio sidors svar, när man skulle uttrycka sina åsikter. Och det kommer jag fortsätta göra till graven. Men det jag skriver om nu, kanske lite personligt. Nån i klassen kommer till exempel läsa det här. Och här sitter jag och pratar om sanningen. Inte många som tål sanningen.

Min klass, som jag har börjat sett det som. Vi är inte så snälla mot varandra. Inte så att vi lägger märke till det. Eller snarare VILL göra det. Det är som att vi vill vara snälla men endå måste man lägga dit ett nertryckande ord. Vi alla är underbara, sociala, härliga, egoistiska, schyssta, osäkra, uppmärksamhetssökande, idioter som inte vet mycket bättre. Dagens ungdom liksom.

Det finns en hel del schyssta personer i min klass. Det må jag säga. Ingen är perfekt eller så. Men alla i klassen pratar om varandra, gott och ont.

Ett tag nu har vi hållt på att osynligt mobba varandras kroppsdelar. Att Stina och Johanna har stora tuttar och jag har en stor rumpa. Och Amanda med sina små bröst som JAG personligt tycker är perfekta för henne. Dom är gjorda för varandra. Men jag tycker att Johanna och Stina kan vara lite elaka. Jag själv har ju, i försvarställning, sagt att jag har iallafall tuttar som inte kommer hänga till knäna i 25 års åldern. Kanske elakt. Men vem vill höra att man har småa hängtuttar, när man har fasta frallor och en röv som buttar hyllor som ett spel domino, när man har en helt vanlig päronkropp. Och dom har liksom samma storlek som mig på byxor. Så jag har inte så JÄVLA stor rumpa som dom säger ): Men jag kan säga att den ser större ut för att jag har skavanker. Lite extra fett på fel ställe helt enkelt. Dom har inte sett mig i underkläder. Bara tjocka kläder. Så egentligen borde jag inte ta det så seriöst. Men endå. Någon måste man ju ta ut sånt på.

Men om dom inte gillar att man säger att dom är stora så är det deras uppgift att säga det. Och dom borde inte trycka ner andra med att visa dom stolt och sen bli sur. Ni är väl helt enkelt osäkra.

Jag vet att vi snackar väldigt oseriöst i rösten när vi kommer in i ämnet. Men man tar ju det seriöst. Fast om vi skrattar nervöst bort det. Men jag har bestämt mig att sluta snacka om det och kommer nog gå därifrån om dom börjar. Jag må har stor rumpa. Men jag spelar faktiskt inte domino med hyllor. Jag har skämst över min kropp sen jag var åtta år och är fortfarande inte stolt över den. Jag vill fortfarande inte duscha i samma dusch som dom andra i gympan. Det sitter liksom i djupet.

Jag kommer nog fortsätta vara mig själv och behandla i min klass som jag själv vill bli behandlad. Jag har gått med hälar och inser inte att det är rätt jobbigt.

Nu, om ni läser detta så får ni antingen prata med mig eller låta det vara. För jag menar inte inget illa. Jag tycker bara att det har gått överstyr och det börjar bara påverka fel. Kalla mig töntig men jag tar detta på det mognaste sättet jag kan. För om det är nånting jag verkligen inte gillar är när folk skämtar om de yttre. Jag har bara varit lite blind och osäker. Säkert inte bara på min sida. Eller nått.

Så. Nu har jag skrivit det jag vill få sagt. Kommer nog skriva mer senare. Men det får ni ju läsa sen.