Yuniku

Jag har drömt om sagolika stunder, hitta den man älskar med ett ögonblick. Hela mig har väntat på nånting som är sagolikt. Jag har kollat alla detaljer, väntat, gått flera mil, väntat på att någon skulle gå in i mig. Och att det skulle vara den personen. Den personen som skulle säga "Du är den personen". Ment to be, liksom. Jag tror att alla själar längtar efter nånting sånt. Men jag har alltid tyckt att det ar jag som skulle få nånting sånt. Nånting som dom har i filmer. Nånting äventyrligt och kittlande.

Det jag förväntat, hände aldrig mig.

Istället träffade jag Henrik. Istället, och istället. Det blev "oss" liksom. Right from the start. Visst tog ett tag att sätta sig liksom. Jag ville vara den personen som skulle vara fri, göra vad jag ville. Men att komma in i en relation skulle förstöra allt det där. Mina drömmar om att vara fri, och ensam. Men jag kunde låta bli att vara med Henrik. Nånting med honom gjorde så att jag drogs till honom. Jag vill ha mer. Kändes fel. Kändes förjävligt rätt.

Jag släppte min drömmar lite mer och mer varje gång jag var med Henrik. Och gör det fortfarande. Det är förens nu jag känner att Henrik är den jag drömmer om. Han är just den personen till mig.

Visst jag har varit betuttad, kär och allt det där. Men det här känns som att det ska vara förevigt. Jag trivs. Jag är kär.

Men det jag är mest rädd för. Är att bli sårad. När jag älskar någon. Så älskar verkligen jag någon. Jag släpper den aldrig ur mitt hjärta, ur mina tankar och ur min själ. Därför kan jag bli väldigt sårad när jag blir besviken. Därför har jag väntat 4 månader och ett par dagar med att komma ut med det. Jag vill veta vart detta leder. Men Henrik är min bästa vän och den personen jag vill bli omfamnad av, varje gång jag somnar. Varje gång jag vaknar. När jag kollar på honom så vet jag inte vad jag ska göra. Jag blir helt till mig.

Snart kommer han hem och ger mig sushi, c-vitamin och allt. Jag mår inte så bra, så han tar hand om mig.



.... Släpp mig aldrig, Henkan.