Yuniku

En kväll, en sådan där kväll då man inte vill vara. Man vill bara ta det lugnt. Men då kommer folk och trycker på känsliga knappar. Och man blir tyst och nedstämd. Man känner sig som en sten och man andas bomull. Talar ut med sin bror för första gången.

Har du något stöd egentligen, syrran?

Andas in, djupt, inser att man  är ensam och blir plötsligt gråtfärdig.  Blir erbjuden lite stöd. Och det känns plötsligt mycket bättre.

Men nu står jag här. Allt är upp till mig. Inget stöd. Jag har inte fått det förut, varför skulle jag få det nu. Erbjudande har kommit. Men det är mest generösitet. bara för att vara snäll, eller bara visa lite medkänsla. Allt det känns så falsk. Jag uppskattar det. Men jag skulle helst vilja tala ut med någon som jag känner bäst, eller till den som skulle göra detsamma till mig.

Jag är inte olycklig. Lite kanske. När jag tänker på vissa saker. Annars är jag ganska nöjd med saker och ting. Men jag tror att det är fr mycket på G och behöver lite tid med mig själv. Om det inte händer kommer jag försvinna in till ett migränshål. Spy av pain och sova bort dagarna. Inte igen.... ):

Nu ska jag koppla bort världen, sova och förbereda mig för en ny dag och ännu en till skolvecka.

Jag mår skit, men det går över tillslut.